RIN6LEK

RIN6LEK

Jag vill visa människor som är väldigt desperata, som inte längre har något annat sätt att nå någon förutom att ha sex, att efter sexet är inget förändrat.

SUNIL MUNSHI

ringlek

Av Arthur Schnitzler
Premiär: 26 september 2014 på Uppsala Stadsteater
Medverkande: Tytte jonsson, Göran Engman
Bearbetning: Sunil Munshi
Regi: Sunil Munshi
Scenografi/kostym: Sunil Munshi
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Per Åleskog
Musik: Jesper Hörberg

 

förföriskt och elegant

Svd

…välspelat, närgånget och stiliserat..

SR Uppland

Minimalism och perfektion…Betyget blir 10/10.

Radio Fyris

Man känner igen Munshis karaktäristiska stil: enkel och sparsmakad scenbild, ett mycket effektivt och snyggt användande av ljuset.

UNT

FÖRESTÄLLNNGSBILDER

SUNIL MUNSHI BERÄTTAR OM SCENOGRAFIN

Recensionerna av Rin6lek lyfte minimalismen, perfektionismen och den stiliserade scenbilden i föreställningen. En konstnärligt konsekvent föreställning SR P1 Maria Edström. Vi träffade Sunil Munshi för att låta honom beskriva sin scenografiska stil i Rin6lek.

Läs intervjun

Uppsala stadsteater (UST): Hur har du kommit på stilen till Rin6lek?
Sunil Munshi: För mig handlar pjäsen om existentiella frågor som rör människors olika känslor av ensamhet. Samtidigt som vi lever i en starkt individualiserad samtid så upplever jag att människor i allt högre grad förlorat kontakten med sig själva. Karaktärerna i pjäsen saknar och letar efter en nära kontakt och förståelse, både med andra och för sig själva.
Förutom att jag idag arbetar som både regissör och skådespelare, har jag ett förflutet som medlem i ett rockband. Erfarenheterna från rockkonserterna har gjort mig intresserad av utåtriktade och intensiva bilder för teaterscenen. Innan jag själv började regissera brukade jag ofta tänka när jag besökte en föreställning: Ja, jag ser vad de gör. Jag förstår det. Det är intellektuellt, men på något sätt grips jag inte av det de säger och gör på scenen.
I mina pjäser försöker jag knyta ihop stora och expressiva känslor samtidigt som jag reducerar allting till en punkt där allt är fastbundet till sin essens. På så sätt accentueras spelet till en nivå som kan liknas vid en rockkonsert. Det är också därför som jag bakbinder mina karaktärer i pjäsen. Det skapas en stark energi när det stora och expressiva balanserar på randen av otillräcklighet och avstånd mellan det man vill och det man kan göra.
Med ljud jobbar jag på samma sätt. Jag hittar en låt för pjäsen och plockar de grundläggande harmonierna ur den för att skapa ett atmosfäriskt ljud som sedan får gå som en evig loop genom hela pjäsen.
Precis som i en rockkonsert laddar jag teaterscenen med uttryck. Rockmusiker gastar för brinnande livet och genomför en ritual, en shamandans. Det blir svettigt och publiken går med på allt. Den känslan söker jag också efter.

UST: I den här pjäsen uppstår tio möten mellan tio olika karaktärer. På vilket sätt har du fått fram essensen här?
Sunil Munshi: Alla tio möten innehåller sex. Sexet binder samman karaktärerna med varandra men inte på ett lustfyllt sätt. Schnitzlers originalmanus har ett underliggande påstående om att vi kan befria oss själva genom sex. Men jag har gjort en föreställning på motsatt tes. Jag vill visa människor som är väldigt desperata, som inte längre har något annat sätt att nå någon förutom att ha sex, att efter sexet är inget förändrat. I originalet vill karaktärerna ha sex, men här är inte den saken själva kärnan. Genom att klippa bort originalets frihetstörstande gestaltas en mer förtvivlad situation. En situation där vi aldrig får se karaktärerna röra vid varandra, utom när de drar, slåss, eller brottas med varandra. Frågan som vår pjäs ställer är istället: Vad hoppas vi på? Vad gör vi av vår tid?

UST: Alla karaktärerna har olika åldrar. Du sätter upp pjäsen med endast två skådespelare som båda befinner sig i medelåldern. Hur märker man den avskalade stilen i och med detta val?
Sunil Munshi: Ålder i form av den siffra vi har, betyder egentligen ingenting för mig. Ungdomlighet är något du är. I pjäsen porträtteras ungdomligheten genom ett högre inre tempo och kanske en naivitet. Vi har alla varit unga en gång. På samma sätt blir vi alla äldre. Men när man blir äldre behöver man inte bli mindre ungdomlig.
Tytte Johnsson spelar fem olika kvinnor och Göran Engman spelar fem olika män – i olika åldrar. Alla personerna är olika, men de har alla en perfekt yta och ett kaotiskt inre. De har en grundkostym och utifrån den blandar vi stilen från 1900-talets början till nutid.
Deras långa erfarenhet som skådespelare, och från livet, är en styrka i alla deras roller. Deras uttryck är tydligt och vi har även här arbetat med att skala av allt det som inte skulle kommunicera just ungdomlighet, eller ålder. Deras register som skådespelare märks också och fungerar väl i konceptet av en arenascen där publiken ser dem från alla håll. Även deras ryggtavlor är talande.

UST: Du nämner arenascenen. Hur fungerar den i den övergripande scenografi av en avskalad och stiliserad föreställning?
Sunil Munshi: Arenascenen fungerar som en boxningsring i den här föreställningen. Pjäsen handlar om människornas kamp om varandra. Ljudet är placerat mitt över dem, rakt över mattan där boxningsmatchen pågår. I slutändan finns det bara en förhoppning kvar mellan människorna. Den enda scenmöbeln vi har är ett altare. Eller är det ett obduktionsbord?
För mig handlar det om att driva frågan till sin kärnpunkt: vad gör vi av vårt liv? Hur ser våra möten ut? Var finns gud? Var finns det gudomliga? I vad eller hos vem hittar jag det som jag söker?
Det är inga lätta frågor. Frågorna driver mig att regissera. Att få skärskåda människans behov. Skådespelet får ringa in frågan: vad kan vi få för ett slags möte människor emellan? Och vad vågar vi hoppas på?

.